Helena och Magnus vill hjälpa till och de tycker att det är trevligt med folk i huset. Sedan tre år tillbaka är de familjehem för barn som är i tonåren. De förmedlar trygghet, pratar om känslor och har nära kontakt med kommunen. De upptäcker också nya sidor hos sig själva.

– Jag har velat vara familjehem sedan vårt första barn föddes. Under graviditeten kände jag att inga barn ska fara illa. Sedan har jag haft känslan att jag vill göra vad jag kan för att hindra det. Men det har inte varit läge i våra liv förrän för några år sedan, säger Helena.

Helena, hennes make Magnus och deras två tonårsbarn bor i ett hus strax utanför Uppsala. De har varit familjehem i tre år.

– Vi känner att vi vill hjälpa till och vi har möjlighet att göra det. Därför är vi familjehem. Dessutom tycker både Helena och jag att det är trevligt med folk i huset, säger Magnus.

Tar emot tonårsbarn

Helena och Magnus har valt att ta emot barn som är i ungefär samma ålder som sina egna barn. Sedan ett år tillbaka bor en sextonårig kille hos dem.

– Till viss del är det en praktisk fråga eftersom vårt extrarum ligger i källaren. Det är ett jättetrevligt rum för en tonåring, men inte för en treåring. Sedan handlar det också om att vi är förbi stadiet att ta hand om småbarn, säger Helena.

Helena och Magnus är överens om att det är viktigt att vara ärlig med vilka möjligheter man har som familjehem och vad man kan bidra med. De ser det som en förutsättning för att det ska bli bra.

– Man kan intala sig själv att man ska orka med något som inte är realistiskt, men det kommer aldrig att funka. Vi har till exempel valt att inte ta emot ett barn med särskilda behov. Det kan låta hårt, men vi har inte den tiden, säger Helena.

Har löpande kontakt med kommunen

Magnus och Helena har kontakt med en familjehemssekreterare på socialtjänsten i kommunen. De hörs via telefon, mejl och möten för att stämma av saker.

– Om det är något särskilt som händer brukar jag oftast mejla. De vet vem det handlar om så jag behöver inte skriva några personuppgifter, säger Helena.

Helena och Magnus hade mer intensiv kontakt med socialtjänsten första gången de hade ett barn placerat hos sig. Placeringen blev mer krävande än de hade tänkt sig och efter en utredning beslutade socialtjänsten att barnet skulle bo på ett boende i stället, där de kunde möta behoven som barnet hade.

– Vi hade en bra dialog med socialtjänsten, men det var lite jobbigt att släppa. Vi tog oss an uppdraget med tanken att kunna hjälpa till och så kunde vi inte det fullt ut. Det kändes lite dåligt i magen, men rätt i huvudet, säger Helena.

Förmedlar trygghet och pratar om känslor

Magnus och Helena tycker att det är viktigt att de barn som är placerade hemma hos dem känner sig trygga.

– Vi vill förmedla trygghet och att barnen ska prata med oss när de har funderingar. Det gäller både våra egna barn och placerade barn, säger Magnus.

Helena och Magnus berättar att de också förbereder barnen för vuxenlivet i den mån det är möjligt. Ibland kommer det i andra hand för det placerade barnet eftersom det viktigaste är att barnet fungerar i familjehemmet, i skolan och i umgänget med andra.

– Jag pratar mycket om känslor med killen som är placerad hos oss. Han är ovanligt öppen för att vara tonåring. Ibland är det svårt att ge råd, men jag tänker att det viktiga är att vi kan prata, säger Helena.

Upptäcker nya sidor

Helena berättar att uppdraget som familjehem innebär att hon upptäcker nya sidor hos sig själv. Det handlar om sidor som inte kommer fram i samspelet med de egna barnen eftersom hon har uppfostrat dem sedan de var små. De vet vad som är viktigt för Helena och har anpassat sig efter det.

– När det kommer någon utifrån blir det tydligt vad som är viktigt för mig. Till exempel tycker jag att det är viktigt att barnen inte är petiga med maten utan vågar prova olika maträtter. Jag märker att jag är mer känslig för det än jag har varit medveten om tidigare. Det är spännande, säger Helena.

Ta steget – bli familjehem

Funderar ni på att bli familjehem? Ta steget och ansök. I utredningen som socialtjänsten gör innan ni blir familjehem får ni svar på många saker som ni kanske funderar på.

– Jag tycker att fler ska våga prova att bli familjehem. Utredningen ledde till att vissa delar klarnade hos mig. Initialt kände jag en osäkerhet kring vilka förväntningar som fanns på mig. Vi har till exempel inte så många regler hemma, vi kör mer ”tänk efter”. Jag tänkte att det kanske är negativt, men insåg att det var positivt. För många detaljregler leder till större krockar, säger Helena.

Undrar ni om familjehem eller jourhem passar bäst för er familj? Helena och Magnus har börjat med att vara jourhem båda gångerna som de har fått barn placerade hos sig. Sedan har placeringarna gått över till att bli stadigvarande familjehemsplaceringar.

Helenas tips:

• Bli familjehem för att ni kan göra skillnad för barn, inte för att tjäna pengar.
• Ta hjälp av socialtjänsten för att få svar på era frågor.
• Är ni osäkra på om uppdraget som familjehem passar er familj, börja med att vara jourhem under en kortare period.

Christine och Oskar är jourhem och tar emot barn som behöver akut placering. Att vara jourhem berikar dem och de känner att de gör något bra för Uppsala, där de bor.

– Barnen som är placerade hos oss är på en resa och vi får vara med på en del av den resan. Sedan hoppar barnet av på nästa perrong och tar sig vidare. Det gäller att ge barnen så mycket det bara går under den resan. Att stärka dem i behoven som de har, säger Oskar.

Oskar och Christine har tagit emot barn i sin familj i mer än fem år. Först som jourhem och nu som förstärkt jourhem. De bor i ett hus i lantlig miljö och har två egna barn som är i mellan- och högstadieåldern.

– Det är väldigt berikande, fast det är jobbigt ibland. Det ger både oss och våra barn så mycket, säger Christine.

Viljan att bli jourhem har funnits länge

När Christine växte upp var en av hennes bästa kompisars familj jourhem. Och Christines familj var kontaktfamilj. Så det har varit ett naturligt inslag i hennes liv. När Christine träffade Oskar pratade de tidigt om att de ville bli jourhem.

– Det gick några år innan de skickade in ansökan. Vi ville få egna barn först och att de skulle vara några år gamla innan vi började. Sedan var det lite svårt att komma till skott, även fast vi var övertygade om att vi ville, berättar Christine.

Delar uppdraget med socialtjänsten

Christine och Oskar tycker att processen från ansökan till att bli jourhem var smidig. De har gått utbildningar och har löpande kontakt med socialtjänsten. De ser sin roll som jourhem som en del i ett uppdrag de delar med socialtjänsten. Det är en trygghet.

– Vi är supernöjda med Uppsala kommun och får mycket stöttning, konstaterar Christine.

Lugn och trygghet är det viktigaste

Barnen som Oskar och Christine tar emot är 0–10 år. De har ett barn i taget och barnen bor hos dem ett antal månader. Det handlar mycket om anknytning. Oskar och Christine märker hur värdefullt det är för de placerade barnen att bli en del av deras familj. Lugn och trygghet är det viktigaste. Det finns inga krav på att hitta på en massa saker.

– Barnen integreras och följer med på det vi gör. Med små medel och genom att vara en familj kan vi göra stor skillnad för dem, säger Oskar.

Kontakten med barnens biologiska nätverk

Som jourhem har Christine och Oskar relativt mycket kontakt med barnets biologiska nätverk. Det vill säga föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar.
– De kan vara arga i början, men sedan vänder det ofta till tacksamhet, säger Christine.

Christine och Oskar tipsar

– Ta dig an uppdraget som familjehem eller jourhem tillsammans med din partner. För oss är det viktigt att göra det tillsammans, som en familj. Oskar och jag stöttar varandra, säger Christine.

– Ta kontakt med socialtjänsten om du är intresserad av att bli familjehem, jourhem eller kontaktfamilj. De ger dig informationen och stödet du behöver. Så att du får en tydlig bild av vad uppdraget innebär, avslutar Oskar.