Lenas man har en demenssjukdom

Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen. Den innebär att hjärnans nervceller bryts ner och dör, vilket påverkar bland annat minnet och tidsuppfattningen. Lena B Mellströms man Anders, visade tecken på Alzheimers sjukdom i 65-årsåldern. Under de 15 åren som gått sedan dess, har Lena fått värdefullt stöd från Anhörigcentrum.

– När ens partner drabbas av demens är det en helt ny värld du måste förhålla dig till. Det är så många stunder du inte vet hur du ska agera. Jag har haft mycket kontakt med Karin på Anhörigcentrum som kan mycket om demenssjukdomar. Jag har alltid kunnat ringa henne när läget känts akut och jag tänkt ”hur fasiken gör jag nu?”, berättar Lena.

Foto: Lilla produktionsbolaget

Sjukdomar kopplade till minnet ofta skambelagda

Lena menar att sjukdomar som har med psyket eller minnet att göra, är skambelagda på ett annat sätt än fysiska åkommor.

– Det är väldigt jobbigt att se en person du står nära bli så personlighetsförändrad. Och det är en stress i att inte veta vad den ska hitta på. Den som har Alzheimers gör så mycket tokiga saker. När vi handlade kunde Anders ta ett äpple och börja äta i affären eller ta någon annans kundkorg. När vi var på middag kunde han ta någon annans glas och dricka ur det. Och dammsugarmunstycket fick jag köpa nytt när Anders glömt var han lagt det. Det hittade jag långt senare i kastrullskåpet, berättar Lena.

Anhöriggrupp gav aha-upplevelse

Utöver det personliga stödet från Anhörigcentrum, har Lena också gått i en anhöriggrupp hos dem, där hon träffade andra vars livskamrat drabbats av Alzheimers.

– Alla fick berätta om dagsläget hemma. Det var en aha-upplevelse att upptäcka att det var lika för alla som lever med en person med Alzheimers och inte bara min man som gjorde tokiga saker, säger hon.

Foto: Lilla produktionsbolaget

Anders Alzheimers har utvecklats långsamt under många år.

– Det har varit som en trappa där det blivit fler och fler steg han inte längre klarar av. Vi brukade till exempel äta ärtsoppa på torsdagar och räkor på helgen. När Anders la ärtsoppan på knäckebrödet i stället för på skeden fick vi sluta med ärtsoppa. Och en dag visste han inte längre hur man skalar räkor, berättar Lena.

Fått värdefullt stöd från Anhörigcentrum

Särskilt i början av Anders sjukdom när allt var nytt, fick Lena mycket stöd och hjälp från Anhörigcentrum.

– De hjälpte mig att få kontakt med en jättebra biståndshandläggare på kommunen. Anhörigcentrum var med på ett möte med biståndshandläggaren där vi gjorde upp en plan för Anders och den hjälp han kunde få. Först gick Anders på dagverksamhet några dagar i veckan. Sedan när han blev sämre bodde han på växelboende varannan vecka, berättar Lena.

Funnit styrka i andra anhöriga

På Anders dagverksamhet fick Lena kontakt med andra anhöriga och de har träffats regelbundet och stöttat varandra genom åren.

– Det är så mycket tankar om att du kanske kunde ha gjort något annorlunda och att du själv har skuld i att din partner är sjuk. Jag vet att många kämpar in i det sista för att ha sin närstående hemma. Men du måste inse att du själv inte kan göra något för att den andra ska bli friskare. Och du måste ha ett eget liv också för att orka fortsätta leva, säger Lena.

Foto: Lilla produktionsbolaget

När Anders inte längre hittade till toaletten, kände Lena att hon inte längre klarade av att ta hand om honom hemma och i dag bor han på ett demensboende.

– Jag har fått mycket praktiska råd och kunnat bolla idéer med Karin på Anhörigcentrum om sjukdomens stadier och hur jag ska agera. Det har känts tryggt att veta att hon alltid finns där för att stötta mig när jag behöver det. Anhörigcentrum har fått mig att inse att jag inte är ensam, säger Lena.