Det försvunna Uppsala - bilder av innerstadens förvandling

Det försvunna Uppsala

Vår yttre miljö förändras ständigt. Gamla hus rivs, gårdsmiljöer som speglar hur människor levat och bott försvinner och nya byggnader präglade av sin tids idéer och behov tillkommer. Under 1960- och 1970-talet skedde stora förändringar av Uppsalas stadsbild. En stor del av stadens äldre bebyggelse revs och ersattes av huvudsakligen affärs- och kontorskomplex, ibland kombinerade med bostäder. 

Utställningen visar bilder som tillsammans skildrar ett försvunnet Uppsala. På stadsarkivet finns en bildsamling med ca 6 000 rivningsfotografier från 1950-talet och framåt. När man ansökte om rivningslov hos byggnadsnämnden lämnades dessa bilder in som bilagor. Ofta anlitades professionella fotografer för att utföra dokumentationen.

I byggnadsnämndens arkiv finns mer dokumentation om förändringarna bevarat i form av protokoll, byggnads- och rivningslovsansökningar, husritningar, stadsplaner och utredningar.

Planering för sanering

Behovet av förnyelse av Uppsalas innerstad uppstod på 1930-talet. Stadens hus var till stor del gamla och slitna. Samtidigt expanderade näringslivet och inflyttningen till staden ökade. Efter andra världskrigets slut drev regeringen på moderniseringen och togs fram särskilda handlingsprogram för kommunal sanering.

I enlighet med statsmakternas rekommendationer tillsattes 1952 en särskild saneringskommitté som fick i uppdrag att ta fram saneringsplaner för Uppsala. Saneringskommittén tog fram förslag på nio områden inom vilka en viss förnyelse av den befintliga bebyggelsen var aktuell. Saneringen skulle inriktas på enheter omfattande minst ett kvarter. Inom cityområdet var två områden kring Övre Slottsgatan och Linnéträdgården undantagna. Dessa kvarter skulle bevaras och fungera som kulturreservat.

Ett modernt city

Frågorna kring saneringen kom att bli en väsentlig del av arbetet med 1958 års generalplan vilken blev starten för innerstadens omvandling. Förnyelsen av centrum hade börjat 1953 med att det nya varuhuset Forum ersatte den De Geerska gården vid Kungsängsgatan. Längre söderut längs samma gata blev kvarteret Hästen det första stora saneringsprojektet som omfattade ett helt kvarter. Vid Stora torget blev det nya Tempohuset färdigt 1960. Huset väckte stor uppståndelse och har blivit ett av de mest omdebatterade husen i Uppsalas byggnadshistoria.

I mitten av 1960-talet kom rivningarna i centrum igång ordentligt. Flera hela kvarterssaneringar genomfördes, exempelvis kvarteret S:t Per. Mellan åren 1964 och 1978 räknar man med att mer än 450 hus revs eller förändrades, vilket motsvarar ca 40% av den gamla stadsbebyggelsen.

Bevarande av bebyggelsemiljöer

I början av 1960-talet tillsattes en utredning med uppdrag att undersöka i vilken utsträckning den aktuella stadsbilden borde bevaras åt framtiden. Rivningarna fortsatte dock och generalplanen från 1969 underströk att innerstadens sanering skulle fortsätta.

I början av 1970-talet blev opinionen för att bevara allt starkare. I kvarteren kring Övre Slottsgatan gick de boende samman för att bevara den gamla träbebyggelsen. Detta bidrog till att Övre Slottsgatan idag är ett av de få enhetliga 1800-talsområdena. Från kommunalt håll tillsattes 1976 den så kallade Svartbäckskommittén. Detta ledde till bevarandet av den gamla bebyggelsen kring Svartbäcksgatan, området kring Övre Slottskvarteren samt årummet längs Fyrisån mellan Skolgatan och hamnen.