24 april - 6 juni 2010
OM UTSTÄLLNINGEN
Med samlingarna på Uppsala konstmuseum som utgångspunkt har Fil. Dr Patrik Steorn som extern curator tillsammans med museets intendent Åsa Thörnlund sökt efter måleri, skulptur och grafik med män som motiv i konsten nu och då. Hur uppträder män som motiv i konsten, vad säger bilderna om tidens föreställningar om maskulinitet och dess överskridningar? Hur har män verkat som norm inom konstlivet? Utställningen innehåller även inlånade verk från Uppsala universitets konstsamlingar.
En illustrerad katalog har producerats till utställningen med en essä av Patrik Steorn.
Visningar:
Onsdag 5 maj 18.00 (fri entré 16-20)
Onsdag 26 maj 18.00 (fri entré 16-20)
Lördag 5 juni 14.00
Följande text av Patrik Steorn
Mannen - bilden av mannen i konsten
Hela konsthistorien är full av män – som konstnärer, beställare, modeller och som publik. Män och maskulinitet har genom historien varit norm i konstlivet – som upphovsmakare, som uppdragsgivare, som mottagare och även som motiv. Det finns mängder av kvinnor som varit konstnärer, beställare, publik och modeller i historien, men när konsthistorien skrivits har män och maskulinitet sammankopplats med hög kvalitet och god smak och har tagit plats på kvinnors bekostnad – och på bekostnad av dem som överskridit maskulinitetens gränser.
Syftet med utställningen är att med samlingarna på Uppsala konstmuseum som utgångspunkt exponera mannen som motiv i konsten nu och då: hur uppträder män som motiv i konsten, vilka tidsepoker och riktningar tycks ha ett särskilt intresse för män som motiv, vad säger bilderna om tidens föreställningar om maskulinitet och dess överskridningar? Samtidigt som bilderna speglar sin egen samtids föreställningar kring maskulinitet är de också delaktiga i att kulturellt sprida och forma maskulinitet som social kategori.
Maskulinitet påverkar och genomsyrar konstlivet också som en outtalad norm. Mångfalden av bildtyper, motiv, tidsepoker och genrer pekar på att normen är oändligt flexibel och omformas ständigt. Variationen manar till fortsatta undersökningar av hur föreställningar om kön är verksamma i konstvärlden och i konstmuseernas samlingar.
Mannen som norm i konsten
Konstskapande, konstsamlande, utställande och konsthistorieskrivning är verksamheter där konventionella uppfattningar om kön och könsuppdelningar kan ifrågasättas, prövas och förändras – men de är också sociala praktiker där föreställningar om kön upprätthålls. Fram till mitten av 1800-talet har manskroppen exempelvis fungerat som en norm inom akademiernas modellteckning. Konstnärsporträtten av Carl-Herman Wettervik och C. Göran Karlsson visar två av en mängd konstnärsroller som stått till buds för manliga konstnärer. När konsthistorien skrivits har manliga konstnärer inkluderats medan kvinnorna exkluderats, något som genusforskningen förändrat de senaste decennierna. Arnold Hagströms serie av porträtt av kvinnor och män ur västerlandets konsthistoria påminner oss om att det urval av konstverk och konstnärer vi möter i allmänna översikter och handböcker faktiskt är ”bilder av konst” och utvalda konstnärer och inte alltid en rättvisande bild. I samband med utställningsarbetet har en genomgång av de konstnärer som finns registrerade i Uppsala konstmuseums databas visat att knappt 24 % av alla de konstnärer som är namngivna i databasen är kvinnor – männen dominerar både som konstnärer och som motiv.
Mode, makt och män
Vad som ansetts vara manligt och omanligt har skiftat genom århundradena. Porträttkonst och reproduktionsgrafik från äldre tider visar oss bilder av manlig dräktprakt och tjusarkraft. Olof Arenuis porträtt av lagman Gustaf Spaldencreutz i röd dräkt med silverbroderier hör ihop med ett aristokratiskt skönhetsideal som under 1700-talet omfattade både män och kvinnor. Könet avgjorde inte vem som kunde bära färgstarka kläder, smink och peruk, det var istället en fråga om status. Porträtten var en mycket viktig del i den visuella iscensättningen av individens position och styrdes strängt av konstnärliga och sociala konventioner. Det är snarare i de mytologiska motiven man får leta för att hitta motiv som gestaltar män som överskrider samtidens moraliska och sociala gränsdragningar.
Moderna mansroller
Från och med 1800-talet är det inte längre klädprakt som signalerar makt och socialt inflytande. En ny regim inträdde i Europa när adelns privilegier avskaffades och kostymen gav den nya tidens män annan skepnad. Borgerlighetens livsstil skapade skilda sfärer för män och kvinnor. Staden och naturen är två miljöer som varit särskilt viktiga för att iscensätta de senaste seklens föreställningar om ideal maskulinitet. Två målningar av Gusten Widerbäck från tidigare delen av 1900-talet visar den elegante stadsmannen och den eftertänksamme naturälskaren som två viktiga roller för den borgerliga mannen.
Familjelivet och arbetsplatsen är ytterligare två centrala miljöer för den borgerliga maskuliniteten. Gunnel Wåhlstrands Tore från 2007 lyfter fram en spöklik dimension av familjelivet, där barn formas och fostras till män och kvinnor. Arbetsliv och yrkesidentitet är ett tema där män förekommer både i individuella porträtt och anonyma bilder och sammankopplas med fysisk eller intellektuell aktivitet. Monika Boholms symboliska grupporträtt från 1968 framstår som en kritisk kommentar till porträttkonstens tradition att framställa män i maktpositioner och ifrågasätter kostymen som symbol för samhällelig makt.
Män i vardag och i protest
Maktens män är inte bara de vi ser i officiella porträtt. Harald Marksons målningar visar fram de män som befolkat det svenska folkhemmets vardagliga rum. Den naiva stilen ger bilderna ett lugn men också en skärpa, vilket skapar en underliggande kuslig stämning. Patrick Nilssons våldsamma bildsvit fångar upp den kusliga stämningen från Marksons målningar och tillsammans kan man se dem som en tablå över outtalade spänningar som finns under ytan i folkhemmets Sverige. Ur C. Göran Karlssons perspektiv blir fängelsekunden en sorts manlig antihjälte i protest mot en förborgerligad kultur.
Moderna hjältar och antihjältar
Varje tid tycks ha sina hjältar. Hjälten som mansroll är beroende av berättelser och bilder som laddar de skiftande idealen med symboliska innebörder. Konstnärer som Jan Dahlgren tycks ifrågasätta om hjälten och den heroiska maskuliniteten överhuvudtaget existerar utanför filmernas, mediernas och populärkulturens bilder.
Mytforskaren Joseph Campbell efterlyste en annan typ av manlig hjälte – den som blickar inåt och förenar människans medvetna sida med den omedvetna. Samlingarna i Uppsala konstmuseum innehåller mycket grafik från 1960- och 70-talen och det finns en hel del bilder av män som lodar inåt. Richard Årlins förblindade Melencolia 2, Palle Nielsens Orfeus som söker sin Eurydike i dystopiska stadslandskap och Lasse Söderbergs manstorso kan tolkas som bilder av män som söker mansroller utanför konsumtionskulturens villkor. Samtidigt lanserar de en alternativ mansroll där introvert sökande och civilisationskritik blir till heroiska handlingar. Elina Merenmies låter bilden av mannen upplösas i en kraftfull explosion. Kanske konstnärens slutgiltiga uppgörelse med en lång tradition av heroiserade mansbilder?