13 mars - 2 maj 2010
PROGRAM
Lördag 27 mars 14.00-15.00
Tema: Karin Ohlin. Konstskribenten Peter Cornell gör en personlig betraktelse i utställningen.
Visningar
Lördag 10 april 14.00
Lördag 17 april 14.00
Onsdag 28 april 18.00 (fri entré 16-20)
Med Karin Ohlins separatutställning presenterar Uppsala konstmuseum ett finstämt och avancerat konstnärskap. I utställningen visas skulpturer som avbildar vardagliga ting på ett lekfullt och poetiskt sätt. Förskjutningar, perspektiv och skalor väcker helt nya läsningar av vardagsobjekt som dörren, TV:n, spegeln och kartongen. Till utställningen på konstmuseet har Karin Ohlin har producerat ett nytt omfattande större verk, bilskulpturen Glömska/Oblivion.
Konstskribenten Magnus Bons har skrivit en personlig betraktelse till utställningen. Läs Magnus Bons text här>> (doc, 28 kB,
Lyssna)
Utställningen visar skulpturer som liknar vanliga vardagliga saker gjorda i olika storlekar: en bil, TV-skärmar, speglar, kartonger och dörrar. En kamera sitter på ett stativ som är 3,5 meter högt. En dörr är så liten att den bara är en meter hög. Hur ska man tolka Karin Ohlins utställning? Här i texten beskrivs några olika sätt att tolka hennes konst. En teori handlar om hur vårt medvetande arbetar för att förstå saker som vi ser. En annan teori handlar om hur vi ser sakers storlek i jämförelse med vår egen storlek. En tredje teori handlar om vad en dörr kan symbolisera.
Det finns många vägar att nalkas Karin Ohlins skulpturer. Skulpturerna liknar verkliga objekt och man söker det föreställande och kopplingen till den realistiskt avbildande konsten. Det är i det närmaste oundvikligt för vår mänskliga perception, att inte tolka den fanerade träskivan som står lutad mot en vägg med ett påsatt handtag, som en dörr. Eller den lilla vita fyrkantiga lådformen på golvet som en kartong. Vi vill gärna göra den läsningen; ”vad” något är beror i stort på våra egna föreställningar. Något av magin i Karin Ohlins konst är att kopplingen till de vardagsobjekt som skulpturerna har, inte vill släppa. Dörren förblir en dörr även i en annan skala, även om träskivan enbart är en meter hög så vill den ändå visa sig som en dörr för vårt medvetande.
Skulpturerna kan ses som abstraktioner och förtätningar av välbekanta objekt. Vi kan se dem i ett nytt ljus när de skalats av all oväsentlig information, de är rena och tydliga utan överdrivna dekorationer. Här infinner sig nya tolkningsmodeller. Man kan använda sig av fenomenologins teorier om människans medvetande, om hur det går till då vi ser och förstår vad ett objekt verkligen är. Eller hermeneutikens teorier om hur viktig vår ”förförståelse” är när vi ser ett okänt objekt, vi förstår det främst genom att det liknar något vi tidigare sett. Dörren, TV:n, kameran, bilen, spegeln, ramen visar sig på nya sätt med andra infallsvinklar. Vaneseendet förskjuts en aning. Det finns både likheter och skillnader med den amerikanske popkonstnären Claes Oldenburg som skulpterade välbekanta objekt i uppförstorad skala. Hans objekt föreställde varor ur konsumtionsindustrin medan Karin Ohlins objekt är lågmälda och tillbakadragna. En dörr och en kartong kan förefalla så vardagliga att de nästan löses upp i oansenlighet.
Verken och deras placering i rummen skapar perspektiv och förskjutningar i skalor. Dörrarna och kartongerna har olika storlekar sinsemellan. Eftersom det realistiska inslaget förblir så starkt läser man gärna av objekten i förhållande till den egna kroppen. En förminskad dörr kan få oss att känna oss för stora i rummet. Begreppet perspektiv har en ursprunglig betydelse från 400-talet med innebörden ”att se igenom” och ”att se tydligt”. Sedan renässansen använder vi helst centralperspektivet. Det skapar ett logiskt matematiskt rum som ibland diskuteras i konstvetenskapen. Konsthistorikern Erwin Panofsky talade om skillnaden mellan synrummet och känslorummet (1), i sin kritik av centralperspek-tivet. Perspektivet är under alla förhållanden en skenbar verklighet som syftar till att påverka vår tolkning och föreställning.
Man kan välja en mer symbolisk tolkningsmodell. Verket ”Dörren öppnas inifrån” har en titel som väcker associationer. Dörrens symboliska betydelse som passage, gräns, tröskel mellan olika världar eller mentala tillstånd har djupa konsthistoriska rötter. Öppnas dörren från utsidan eller från insidan? Vilken är skillnaden mellan att gå inifrån och ut och utifrån och in? Kartongerna har både ett yttre och ett okänt inre. Är det okända innehållet det centrala i verket eller är det kartongen, höljet i sig? Kameran är placerad på ett stativ som är 3,5 meter högt. Synvinkeln ger ett annat perspektiv än vad vi med våra små korta kroppar kan överblicka.
Karin Ohlin är född i Lund 1961 och hon bor och arbetar i Stockholm. 1989-95 utbildade hon sig vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm och har därefter deltagit i flera utställningar i Sverige och utomlands. Hon har erhållit ett flertal stipendier och hon är representerad i Åmells konstsamling, Statens konstråd och Stockholms konstråd. Utställningen på Uppsala konstmuseum är Karin Ohlins hittills största separatutställning.
Elisabeth Fagerstedt
Museichef
(1) Perspektivet som symbolisk form 1994