6 mars – 18 april 2010
Visningar
Lördag 20 mars 14.00
Onsdag 31 mars 18.00 (fri entré 16-20)
Onsdag 14 april 18.00 (fri entré 16-20)
I utställningen visas även filmen "Utan återvändo", en intervju med Gustaf Fängström. Foto Örjan Wikforss, musik Lars Hoflund, videoproduktion Örjan Wikforss och Lars Hoflund, 1983.
Texten avslutas med en ordlista.
Uppsala konstmuseum presenterar uppsalakonstnären och målaren Gustaf Fängström. Han brukar kallas en av Uppsalas första modernister och var en av de första i Uppsala att pröva modernismens uttryck som expressionism, kubism och surrealism. Med en ständig nyfikenhet drevs han vidare genom att aldrig någonsin vilja stanna vid ett uttryck.
Gustaf Fängström
föddes i Överluleå socken i Norrbotten 1905. Senare kom han till Uppsala med hans pappa August, mamma Ester Cecilia och syskonen Gunnar och Gunhild. Han studerade vid Pedagogiska skolan där han avslutade sina studier 1922 fast besluten om att bli konstnär. Gustaf Fängström försörjde sig som fotograf och bokhandelsbiträde på Svenssons bokhandel i Uppsala samt hos Kolthoffs Naturaliemagasin där hans morbror arbetade som djurkonservator.
I konsttidskriften The Studio fann Fängström en annons till en korrespondenskurs för illustratörer i London. Han gick utbildningen och började därefter illustrera sagor. Efter att ha provat på yrket utan större framgång valde han istället att studera vid Edvard Berggrens målarskola i Stockholm. 1930 debuterade han i Uppsala på Lundequistska bokhandelns övervåning.
Gustaf Fängströms konstnärsskap präglas av nyfikenhet och experimenterande med nya konstformer. Han ville aldrig stagnera och fastna i ett specifikt uttryck Han var insatt i de nya konstteorierna och satt ofta på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och studerade texter som Färg och form: studier av den nya konstteorin, (August Brunius,1913), Rytm och Form: och andra fragmenter om kinesisk och europeisk målarkonst ( Osvald Sirén, 1917) och Den gudomliga geometrin (Gösta Adrian-Nilsson, 1922). Han arbetade tätt ihop med uppsalakonstnärerna Carl Herman Wettervik och Harald Markson.
Nya uttryck som kubism möttes av hård kritik och misstänksamhet i 30-talets Sverige. Det var inte bara i Uppsala som de nya konstformerna från Europa många gånger totalsågades av kritiker. Vid Stockholmsutställningen 1930 visades internationell konst av till exempel Ferdnand Legér, Piet Mondrian och Jean Arp. Konsten som visades, och Otto G Carlsund som arrangerade utställningen, blev hånad och nedgjord i pressen. Den provinsiella konsten med betoning på det egna landskapet dominerade runt om i landet. För Fängström betydde det att vid utställningarna visade han landskap, modellstudier och stadsmotiv. Experimenten förblev just experiment och stannade hemma i ateljén under hela 30- och 40-talet.
I teckningarna från slutet av 40-talet syns influenser av kubism och surrealism. Han hade rest mycket i Europa under efterkrigstiden och blev då närmare bekant med den nya konsten som visades på museer i storstäderna.
1960-tal
Under 60-talet sker en stor förändring i Fängströms konstnärliga uttryck. Triptyken Dokument ur serien Sviten om lansarna visar ett abstrakt, expressionistiskt formspråk. Färgerna känns tyngre och mörkare, formatet större, ytorna råa med ristningar och kraftfulla penseldrag. Man kan ana referenser; man kan se en kyrkoform, en trappform, flaggor och lansar. Men formerna är upplösta och bara antydningar.
Under 60-talet finns fler konstnärer i Sverige som använder sig av ett nyexpressionistiskt uttryck. Man kan också tala om en informell konst, där färgen, materialet och den spontana inlevelsen lyfts fram på bekostnad av formen. Dokument uttrycker en slags undergångskänsla. En värld i tystnad, som efter ett stort slag. Fängströms nära vän, arkitekten Gösta Wikforss, tolkade hans måleri under den här perioden som en reaktion på olika världshändelser. Fängström menade själv att han målade förutsättningslöst, utan att tänka på något specifikt. Man skulle kunna se det som om han påverkades av känslor och stämningar.
I efterkrigstidens spår gestaltade konstnärer i Europa undergångar, mörker och hot mot mänskligheten. Det fanns en rädsla för ett fortsatt hot, mot till exempel jordens naturresurser. Bilder av rädsla och förtvivlan gestaltade detta. Konsten uttryckte ofta en undergångsstämning.
Offentlig utsmyckning
Gustaf Fängström arbetade också med offentliga utsmyckningar i Uppsala. 1959-60 gjorde han glaskomposition i Stillhetens kapell, 1962-63 arbetade han med en utsmyckning i Framtidens hus, i en hiss och 1969 var det Johanneslundsgårdarna som fick en väggmålning. Samtliga utfördes på uppdrag av arkitekt Gösta Wikforss.
1970-tal
Åter igen går Fängström vidare med nya idéer och bildvärldar. Nya former tog plats i hans medvetande och dom skiljde sig helt från 60-talets nyexpressionism. Det är nu man kan börja tala om hans egen konkretism, hans eget universum där hans experimenterande med färg och form fick blomma ut. Färgerna är klara, ytorna rena, formerna stora och geometriska. Borta är de ristade och råa ytorna, den kraftfulla gesten, lansarna. Den konkreta konsten utgår inte från ting i vår egen värld, den är oberoende av naturen. Konsten är konkret, och skapar sin egen värld.
I Fängströms konkretism anar man dock ändå referenser som vi känner till. I sviten Spel med pilar och figurer syns rörelsen och relationen mellan former och färger berätta och skapa dynamiken i ett skeende. Man kan ana rumslighet i hans bilder. Färg och form skapar djup och yta. Ytorna och linjerna kan vid första anblick se perfekt målade ut, men tittar vi närmare finns spår av blyerts, övermålade linjer och penseldrag. Här ser vi också en form som ofta återkommer i Fängströms måleri, hyperboloiden, en form som liknar en äppelskrutt. Den intar bildrummet tillsammans med pilar och andra figurer. Trots det strama formspråket uttrycker målningarna känslor, kamp och strid.
Livets väg 1979
Mot slutet av 70-talet målar Fängström triptyken (tre målningar) Livets väg. Återigen förändras hans bildvärld och influenser kommer från surrealismens drömska landskap. De geometriska formerna finns kvar men ordningen är upplöst och formfragmenten svävar omkring i bildrummet. Skuggor och ljus ger djupverkan och måleriet byggs upp i tunna skikt vilket ger ytterligare förnimmelse av rymd. Den svartvita formen slingrar sig mellan de tre målningarna. Fängström arbetade ofta med collage. Han gillade att experimentera med former, och använde sig av alla möjliga olika material. Men man kan också se hur han använder sig av collagets bildkonstruktion i hans målningar. Collaget var ofta en utgångspunkt till en målning.
1980-tal
Triptyken Komposition med vertikaler visar åter på ett stramare och renare uttryck. De vertikala formerna markerar en uppåtgående rörelse. Hyperboloiden syns åter, och spelar med i bildens lek med rum och perspektiv. Formfragmenten intar sina roller, liknande spelpjäser, och dess relationer skapar spänning och dynamik. Det är som en känsla av musik, olika toner som rör sig i ett ändlöst rum.
Gustaf Fängström sökte ständigt nya vägar i sitt skapande. Han sa själv att han var rädd för en äkta Fängström, och att den rädslan fick honom att hela tiden använda sig av olika stilar.
Men även om formerna, färgerna, bildkonstruktionen förändras finns där något som återkommer. Dynamiken och rörelsen mellan formerna och färgerna, spelet mellan figurer och former, leken med rummet och perspektivet och undersökandet av bildens konstruktion. Den intensiva blå färgen som kraftfullt vibrerar som en entonig ton i rymden. Den ständiga kampen och striden för livet och jorden. Ett bakomliggande mörker som påminner oss om vår plats i universum. Han berättade inte själv så mycket om hans bilder och hans drivkraft. Han var blygsam och lite tillbakadragen och hade svårt att hävda sig själv. Men hans bilder berättar så mycket mer.
”Jag är nyfiken på att se vad det blir för någonting. Så det är väl det som driver mig vidare”
Uppsala konstmuseum vill tacka Ralf Wiberg, Örjan Wikforss och Helen Wikforss.
Åsa Thörnlund, vikarierande intendent
Uppsala konstmuseum
Ordlista, ur Nationalencyklopedin:
Abstrakt konst
Vanligen en synonym till icke-föreställande eller nonfigurativ konst, dvs. en samlande benämning på konstriktningar enligt vilka konstverket inte skall avbilda utan vara ett objekt i sig självt, vars utformning styrs av form och färg.
Expressionism
En uttrycks-konst, som låter konstnären mera direkt uttrycka känslor och tankar, utan omvägen över realistisk återgivning av den yttre verkligheten. Betonar subjektivitet och spontanitet i skapelseakten.
Impressionism
Präglas av en atmosfärisk öppenhet, uppnådd utan konturer med lätta, korta penseldrag med övervägande ljusa, ofta klara och oblandade färger. Söker betona verkan av det ögonblickliga intrycket.
Informell konst
Den informella konsten företrädde en öppen estetik som lämnade åt åskådaren att fullborda verket, vilket egentligen uppstår först i mötet med betraktaren. Konstnärerna använde sig ofta av färgens och materialens egna uttrycksvärden. De utnyttjade slumpmässiga och tillfälliga formelement som fläckar, plumpar, rispor, repor och färgstänk, spår av spontana, avsiktslösa handlingar.
Konkret konst
Bilden ska vara sin egen konkreta verklighet och utgår inte från naturen.
Kubism
Utmärkande för det kubistiska måleriet blev dess strängt formella uppbyggnad, där det avbildade fragmenterades till delar i en ny rumslig struktur.
Modernism
Sammanfattande benämning på en strömning i västerländsk kultur som ifrågasätter accepterade traditioner och vill ersätta dem med en rationell och kritisk hållning till världen med en ständig öppenhet för förändringar, andliga och materiella. De flesta konstarter sökte sig under 1800-talets senare del fram mot modernistiska uttrycksformer; genombrottet skedde i allmänhet under det tidiga 1900-talet.
Surrealism
Konstnären skulle med intellektets hjälp eftersträva en syntes av dröm och verklighet, av medvetet och omedvetet.