13 juni - 13 september 2009
Den fotobaserade konsten
fick sitt avgörande genombrott på den svenska konstscenen under 90-talet och kan betecknas som en konstform i tiden. Många av de fotokonstnärer som då slog igenom var kvinnor, som många gånger arbetar med genusrelaterade frågeställningar. Fotografiet är just ett användbart medium för att undersöka hur vi i vår kultur betraktar och förstår vår omvärld, för att ställa frågor om identitet och representation.
Julia Peirone
(född 1973) har under de senaste åren etablerat sig bland den yngre generationen svenska fotokonstnärer. Hon arbetar med iscensatt fotografi. Hennes iscensättningar är inte konstruerade på plats framför kameran eller i en studio. Hon fotograferar och dokumenterar vardagen och omvärlden, många gånger är motiven hämtade från gatan. Genom digital bearbetning och hopfogning av utvalda bildfragment får sedan fotografierna sin slutgiltiga form. Processen kan beskrivas som en förening av dokumentärt och iscensatt fotografi.
Julia Peirone skapar och regisserar en tankeväckande bildvärld där vardagens trivialiteter laddas med obestämbara inslag och tvetydigheter. Människorna i bilderna har ofta avskiljts från omvärlden mitt i ett vardagligt händelseförlopp och sedan infogats i ett nytt sammanhang. Den ursprungliga miljön har avlägsnats, gester och rörelser isolerats och stannats upp. I flera av bilderna är personerna och tingen upplysta av en tydlig ljuskälla men i övrigt omslutna av ett kompakt mörker. Dessa stämningsfulla fotografier erinrar om äldre måleri. I Peirones bilder finns ett undersökande och ett prövande av de olika perspektiv som en situation kan tolkas utifrån. I bildernas stillsamma dramatik belyses och åskådliggörs det för-givet-tagna, det till synes oansenliga, utifrån nya infallsvinklar. Det rör sig om att finna små ögonblick som kan berätta något om de större sammanhangen, om en möjlig konfrontation med de invanda handlingsmönster vi alla är en del av. Det vardagliga igenkännandet fungerar hela tiden som en väg in i bilderna.
Inte sällan tilldelas barn huvudrollerna. Det finns ofta en spänning mellan lekfullhet och allvar, mellan trygghet och något potentiellt hotfullt. Berättelser om utsatthet och rädslor kommer till uttryck. Ett återkommande inslag är den modiga och kaxiga men samtidigt sårbara flickan, som utifrån en position av utanförskap bryter sig in, tar plats, lägger sig i och tar spjärn mot det föreskrivna. Närvarande är såväl ett utforskande och ett ifrågasättande av regelverk och stereotypa könsroller, som den igenkännbara önskan och strävan efter att passa in. Ingenting är entydigt.
”Sharphead” (2007)
En flicka sitter vid ett bord med huvudet vilande i händerna. Ett antal blanka skrivpapper ligger på bordet framför henne, hon har en penna i den halvöppna munnen. Bilden fångar ett ögonblick av total stiltje och blockering. Krav utifrån som inte kan levas upp till – det förväntade resultatet uteblir. Hennes blick signalerar uppgivenhet och stagnation. På samma gång går det att läsa in en trotsighet och en egensinnighet i flickans sätt att agera.
“Waiting for Red Pigtails” (2004/2008)
I filmen visas bilder av unga flickor som upprepade gånger framträder ur dunklet för att sedan försvinna igen. En berättarröst uttalar alldagliga fraser som beskriver flickornas göromål. Gradvis sker en förskjutning av ordens ordning, och en alltmer skrämmande underton tränger in. Återigen har vardagen försetts med något utöver det vanliga.
Julia Peirone är född 1973 i Argentina, uppvuxen i Lund och nu verksam i Stockholm. Hon är utbildad på Högskolan för fotografi och film i Göteborg, där hon studerat fotografi för Tuija Lindström, samt på Konstfack i Stockholm. Hon har ställts ut och uppmärksammats både i Sverige och internationellt. Boken ”Blind smek min kind” utgavs 2002. Hon tilldelades 2007 ett ettårigt ateljéstipendium i London av Iaspis.
Johanna Törnros
Uppsala Konstmuseum, 2009