Teckning, måleri och film
19 september - 25 oktober 2009
Elisabet Hermodsson (1927) bor och verkar i Uppsala. Som bildkonstnär, poet, samhällsdebattör, författare och viskompositör har Hermodsson ett mångfacetterat konstnärskap. I mötet med detta konstnärskap ställs vi ständigt inför de stora livsfrågorna, om religion och vetenskap, om natur och kultur, om människans existens och varande. Hon har ständigt ifrågasatt maktstrukturer, normer och värderingar.
Utställningen presenterar Elisabet Hermodsson som bildkonstnär. Den skapade bilden av människan och världen är för Hermodsson något som formar vår verklighet och tillvaro. I Hermodssons bildvärld finns både det personliga och allmängiltiga. Här finns narrar och kors, men också djup sorg, Fårös natur och människor. Utställningen visar också bilddikter, en kombination av bild och ord och där Hermodsson var pionjär. 1965 fick hon dessutom möjlighet att göra en konstfilm för TV, "Tecken i rörelse", tillsammans med musikern Kurt Lindgren. Detta experimentella konstverk visas i också utställningen.
Bilddikter
Flera av 1960-talets konstnärer utmanade modernismens idéer, och ville lösa upp gränser mellan de olika konstarterna. Konst, såsom bild, musik, poesi, dans, skred över i varandra, och resulterade i nya uttrycksformer. Elisabet Hermodsson var en av dessa gränsöverskridande konstnärer. Genom hennes bilddikter fick det skrivna ordet en ny form, då hon använde sig av bokstävernas och ordens form både genom visuell och verbal artikulation. I "Dikt-ting" som kom 1966, är bild och ord oskiljaktiga, och förstärker varandra. Dikten blir ett bildrum utan tydlig läsriktning. Orden används som bildfragment samtidigt som orden fortfarande bär mening. De spegelvänds, vrids, vänds upp och ned, tänjs. Birgitta Bergsten skriver i "Förflytta berg till bokstäver" att
”Ord och bildleken rymmer en symbolisk dimension och experimenten övergår ofta i gåtor, som mystifieras och pockar på att lösas.”.
Ofta är bild-tinget mycket svårtytt, betraktaren behöver god syn, vara utrustad med spegel och dechiffreringsförmåga, uthållighet och fantasi för att så småningom komma fram till sitt dikt-ting. Bergsten skriver vidare att ” dikt-tinget får karaktär av en rebus men utan en given lösning – läsaren blir medskapare”. [1]
När bilddikterna skapades var Hermodsson engagerad politiskt i vänsterrörelsen. Hon arbetade också kyrkopolitiskt med försöken att förena rit, konst och revolution. I bilddikterna kan man ana en rit, orden har en mässande klang, kör och utrop. Barbro Werkmäster menar att det rituella finns också i dikten som bild, det synliggörs genom korset som lyfts fram och människan som offras. Hon menar
”Att upprätta människan som offer är i konkret betydelse att gå emot den som förtrycker” [2]
Filmen "Tecken i rörelse" var ett samarbete mellan Elisabet Hermodsson och musikern och kompositören Kurt Lindgren. Med Elisabets bilddikter ur "Dikt-ting" och Kurt Lindgrens experimentella ljudkompositioner skapades ett konstverk för TV. Filmen visades 1965. Elisabet var själv medverkande till att välja passande ljud till hennes bilder och producenten Christian Stannow tillsammans med kameramännen experimenterade med TV-bilden.
Teckningar och målningar
I Elisabet Hermodssons bildvärld möts betraktaren av ett flöde av tecken, tecken från både ord och bildvärlden. I hennes teckningar finns ett myller av linjer som nervigt växer fram och som kristalliserar sig i både slumpmässiga och ordnade formationer. Hermodssons teckningar är i ett ständigt pågående och föränderlig bildflöde, utsvävande och likt drömlika tillstånd.
I målningarna finns mer ”kroppslighet”, färgen nästan skulpteras fram på duken. Den nerviga teckningen finns kvar, och får genom färgens egenskaper ett organiskt och påtagligt uttryck. Kroppen är också ett återkommande motiv som människokroppen, fostret och grodans kropp.
En del av Elisabet Hermodssons verk anknyter till en kristen bildvärld, med symboler som korset och korsfästelsen. Hermodsson har genom livet fått uppleva mystiska visioner, som påverkat hennes skapande starkt. Hon har utmanat de traditionella religiösa bilderna med till exempel korsfästa narrar och argumenterat för en kvinnlig gudsbild.
Verk som ”Sorg” berättar om djup sorg, om smärta och saknad, vi står framför sorgens ansikte och förbönens kärlek, ömhet och ångest. I ”Mitt landskaps linjer” växer natur och människa ut och in i varandra, trädgrenen och mansansiktet blir förenade till en helhet, ett landskap.
Åsa Thörnlund, intendent Uppsala konstmuseum