All ends have a start
26 april - 1 juni 2008
Utställningens titel Alla slut har en början
är såväl ett koncept som en installation. Ett ställningstagande, ett avståndstagande, ett avslut och en nystart. Installationen All ends have a start, utgörs av ett originalverk ur serien We are Not the Ones We Used to Be (1997) som konstnären handgripligen demolerat och använt i tillkomsten av hennes allra nyaste verk All ends have a start. Båda verken ingår i en installation i rum 19, Hörnrummet.
Anneè Olofssons konst bygger på
foto- och videobaserade konstverk som är starkt måleriska med djupt personliga, på gränsen till privata, innehåll. Den egna familjebakgrunden, hennes egen privata historia, vävs in i frågeställningar om bakgrunden, nuet och framtiden. Anneè Olofssons föräldrar, liksom hon själv, agerar i hennes iscensättningar och de har alla mycket komplexa motiv. I varje verk på plan 4 agerar hon själv och den ena eller båda föräldrarna. Hon fördjupar stora livsfrågor som åldrandet, döden, kärleken och familjerelationer i ett starkt gripande bildspråk.
På plan 3
i Uppsala universitetets permanenta utställning med deras konstsamling finns tre verk ur serien Will You Still Love me Tomorrow. Här porträtteras framgångsrika kvinnor i 40-årsåldern. Bildspråket har en stark koppling till renässansporträttet och de är sminkade som om de vore belysta som i en mycket gammal målning. Porträttmåleriet bottnar i en tradition av att föreviga och åstadkomma evigt liv. Här finns även kopplingar till idén om fotografin och Anneè Olofssons fotografier är alltid analoga, d v s det förekommer inget digitalt efterarbete. Kvinnorna i porträtten är även bemålade direkt i ansiktet med krackeleringar. Som om vi kan se in i framtiden och redan nu se hur de kommer att se ut som gamla.
Utställningen All ends have a start har producerats i samarbete med Milovan Farronato, curator, Milano.
Text: Milovan Farronato, curator, Milano
En intim och allmängiltig resa; att uppriktigt och ärligt våga se sitt eget liv – dåtid, nutid och framtid – med hjälp av bilder av sin egen familj, är ett karakteristiskt drag i Anneè Olofssons konstnärskap. Som konstnär väjer hon inte för det outsagda eller osedda. Om livet självt inte erbjuder möjlighet till försoning eller genomlysning får man förlita sig på konsten för att ta tillbaka eller analysera sin historia på ett oförställt sätt.
En relevant aspekt av utställningen är perspektivet genom ett felvänt teleskop. I tre olika rum speglas denna infallsvinkel på olika sätt.
Videon "Evil Eye" visar konstnären i ett tillstånd av sömn eller nedfrusen död, pendlande på medvetandets gräns. Den statiska bilden ackompanjeras av ett mantra med röster från ”Black Report” i New York Times. Det är som om de mördade kvinnorna, som talet kretsar kring, har fått chans att efter döden resa in i framtiden för att se och berätta om sina liv och hur de slutade. Framför videon finns två fotografiska bilder: "AI", som visar ett tillstånd av yttersta smärta, inspirerad av Madernos skulptur av Sankta Cecilia, en kropp förvriden bortom all återvändo, och "Naked Light of Day" [ung: Det nakna dagsljuset]: en resa in i dåtiden, tillbaka till det man ångrar och har samvetskval för, tillbaka till det man ville göra men inte gjorde, till det som borde ha hänt men aldrig hände; till det man ville säga men aldrig sa.
I nästa rum finns ett annat videoporträtt. Denna gång inte en statisk bild utan en smältande isskulptur föreställande konstnärens ansikte. Från den första bilden med konturen av en gammal kvinnas ansikte i isen till sista bilden där allt har smält och inte längre är igenkännbart träder en sorts embryonal form fram, som om: ”vid slutet finns min början”, eller: ”Vita mutatur non tollitur”… [livet har förändrats, inte tagits ifrån en]
Meningar liknande den fras som utgör titeln på Olofssons nya verk (och på själva utställningen) presenteras i det tredje rummet: “All ends have a start” [Alla slut har en början], där konstnären (återigen med perspektivet genom ett felvänt teleskop) reflekterar över sina egna konstverk. Fotografiet, ett av Anneès tidiga verk - det första där hon började analysera sin familjehistoria – kolliderar med henne bakifrån... en ny start, medvetenheten om att en ny era har inletts i hennes konstnärskap... ett agerande som strävar efter att definiera ett slut som kolliderar med en början.