7 maj – 8 juni 2008
Protest och progg
Affischkonst från sent 60-tal och tidigt 70-tal
7 – 21 maj
Filmen om Uppsala Musikforum
ett filmdokument 1972-1975 visas i utställningen med bland annat Gud I Brallan, Blå Tåget och Fläsket Brinner. Filmen är sammanställd av Anders Folke.
Text: Ulla de Verdier
Vilka skulle kunna vara gjorda idag?
Affischer måste gå att läsa på långt håll, de ska sticka ut och synas i floden av reklambilder, och vara billiga och enkla att producera. Det har alltid varit nödvändiga kännetecken. Ända sedan Henri de Toulouse-Lautrec och andra konstnärer i slutet av 1800-talet började invadera reklamvärldens affischer med sina djärva beskärningar och organiska linjer, sina täckande färgfält och starka färger, ända sedan dess har affischkonstens bildspråk haft många gemensamma drag.
Ändå var det något särskilt som hände
i slutet på 1960-talet – som satte sin prägel på affischkonsten och gav den en speciell växtkraft. Ungdomskullarna födda efter andra världskriget var stora. Välståndet ökade i Västvärlden. Studenterna blev många fler – och många kom från hem där det tidigare inte fanns någon akademisk tradition. Det var en grogrund för den radikalisering som präglade den här tiden. Inte minst TVn (före -69 bara i en svartvit kanal) gjorde att omvärlden kom närmare. FNL-rörelsen väckte ett starkt engagemang för Vietnam. Senare sågs också Chile m fl länder som offer för USAs ekonomiska expansion och strävan efter världsherravälde. Offer som hade rätt att slå tillbaka. Ett moraliskt – politiskt engagemang växte fram, där ”solidaritet” var ett ledord. ”Kommersiell”, ”imperialism” och ”kapitalism”, däremot, laddades till starkt negativa skällsord.
Politisk aktivitet
– där politiskt arbete också kunde innebära att handgripligen vara med och trycka affischer för hand och affischera (ibland illegalt) – blev en livsstil för många unga. En flora av organisationer, mer eller mindre långt åt vänster, bildades. I Uppsala ordnades appellmöten i Slottsbacken. Den första folkfesten hölls här, ett år före festen på Gärdet. Den progressiva musikrörelsen var på väg. Det fanns en stark tro på att världen kunde förändras. Men det kalla kriget var fortfarande isande, världen var uppdelad mellan supermakterna USA och Sovjet, och oron för ett nytt kärnvapenkrig tyngande. Affischerna var ett motståndsvapen.
Också den svenska Makten häcklades.
1968 startade konstnären Lars Hillersberg den radikalt samhällssatiriska tidskriften PUSS, med bitska och ofta avsiktligt vulgära bilder, tillsammans med bland andra Karin Frostenson, Lena Svedberg, Carl Johan De Geer och Ulf Rahmberg. 1967 ställde Carl Johan De Geer ut grafiska blad under titeln Svik fosterlandet, var onationell på Galleri Karlsson i Stockholm. De blev omedelbart beslagtagna av polis.
Man lyfte fram motsättningar och kamp. Men mitt i alltihopa fanns en antiauktoritär lekfullhet, där man också skojade med de dåvarande husgudarna (och kunde ge Lenin en psykedeliskt mönstrad slips).
Den gamla kinesiska grafiska metoden
serigrafi eller silk screen, där färgen med en gummiskrapa pressas genom en tunn väv spänd på en ram över papperet, var som gjord för ”underground”- tillverkning. Den gjorde det möjligt att snabbt, billigt, enkelt och flexibelt tillverka affischer. Ingen tryckpress behövdes. Man kunde trycka var som helst. Silk screen utnyttjades också redan först i reklambranschen och senare också i konsten (t ex Andy Warhol).
Opkonsten och affischkonsten
ingick snabbt en fruktbar förening i sitt optiska blickfångeri med skarpa kontraster. Men lite senare började typsnitten ostyrigt flyta ut och leva sina egna liv i full flower power-frihet. Både den lössläppta hippierörelsen och olika renläriga marxistiska dogmatismer går att spåra i affischerna från 60-talet. Både revolutionsromantik och samhällssatir. Idag är de – utöver sin visuella kraft (och sina nostalgiska värden) - en kanske överraskande påminnelse om att hur världen ser ut faktiskt rör oss. Också här och nu.
Vilka affischer skulle kunna vara gjorda idag …?
-------------
Om textförfattaren Ulla de Verdier:
På 70-talet affischgruppsansvarig och senare ombudsman på Uppsala Musikforum, numera journalist på Sveriges Radio Uppland (som träffade sin man Adriaan Honcoop vid silk screentillverkning av affischer...)
Utställande konstnärer:
Adriaan Honcoop, född 1943 i Eindhoven, Nederländerna. Konstnär, grafiker och tecknare, utbildad på Instituut voor Kunstnijverheidonderwijs (nuvarande Rietveld akademie) i Amsterdam, uppsalabo sedan 1965.
Carl Johan De Geer, född 1938. Tillverkare av brukskonst inom många olika kulturella fält – bl a film, design, textil- och affischkonst. Stockholmare. Var med och startade den samhällssatiriska tidningen PUSS. Spelade också i proggbandet Blå Tåget.
Marie-Louise De Geer, numera Ekman, född 1944. Konstnär, filmskapare, professor, f d rektor för Konsthögskolan, blivande chef för Dramaten. Stockholmare.
Helmut Rupprecht, 1932- 2007, född i Cuxhaven, Tyskland. Uppsalabo från 1961. Konstnär och grafiker.
Lena Svedberg, 1946 – 1972, tecknare och grafiker. Gav tillsammans med Carl Johan De Geer m fl ut den samhällskritiska och satiriska tidskriften PUSS.
Adriaan Honcoop är just nu aktuell med en utställning 7 – 21 maj på Ekocaféet, Drottninggatan 5 i Uppsala.