Uppländsk naturromantik

Bruno Liljefors och hans efterföljare

15 september 2007 - 24 februari 2008


Uppsala konstmuseum visar nu den tredje Bruno Liljefors-utställningen på kort tid. Sommaren 2004 kunde man se ” Den vilda naturen – en illusion”, som redovisade Liljefors inspirationskällor och arbetssätt, därefter ”Ett liv i bilder” en presentation av den mer privata Liljefors och hans bildvärld - och slutligen ”Uppländsk naturromantik” med detaljerade naturstudier av blomsterängar, sankmarker och klippor i den yttersta skärgården – stämningsmättade små landskapsstudier från den uppländska guldåldern kring förra sekelskiftet.


Många av de uppländska konstnärerna var under förra sekelskiftet landskapsmålare och skildrade trakterna runt Uppsala. Här i utställningen presenteras några av dem som inspirerats av den stora upplänningen Bruno Liljefors. Gusten Widerbäck (1879-1970) var t ex en av de främsta tolkarna av det uppländska slättlandskapet.  Widerbäck fångade dessutom skickligt dygnets och årstidens växlingar i små, intima akvareller. Tore Wahlström (1879-1908) spåddes en lysande framtid, han ansågs ha en naturlig färgbegåvning, mest känd för sina slättmålningar i en mättad färgskala. Han fick ett kort, men intensivt liv. Manne Ihran (1877-1917)är representerad i utställningen med ett stämningsmättat dunkelmotiv i blåtoner. Verner Sundblad (1877-1909) och Olof Thunman (1879-1944) har med var sitt verk, den senare med en magisk månskensbild.

Bruno Liljefors var iakttagaren som följde naturens växlingar och djurens rörelser i naturen på nära håll, jägare som han var. Hans efterföljare, konstnärerna, studerade naturen och närmiljön och helt i tidens anda återgav de landskapet i ett romantiskt skimmer.

Varje epoks förhållande till naturen präglas av sin tids föreställningar. Landskapsmålningarna kring sekelskiftet utgår från att ljuset är starkast i bakgrunden. Det naturromantiska måleriet andas dis och dimma, gryning och skymning. Ett subtilt stämningsläge genomsyrar bilden. Idag har landskapet fått en annan och vidare definition. Vi är urbana människor, vårt landskap är numera stadens. Kanske är det förra sekelskiftets landskap en nostalgisk dröm om en tid som inte längre står att finna.

Det mellansvenska landskapet står i fokus i utställningen, där hittade Liljefors och de andra upplänningarna sin motivkrets. Vi som är upplänningar känner också igen oss i Landskapet och vi har lätt att identifiera oss med den avbildade naturen. Bruno Liljefors har sagt: ”Enbuskarna, stenarna, kråkan på gärdesgården, dikeskanten med åkervindan på den solspruckna leran – det var mitt land”. En idyll eller verklighet?