Annica Karlsson Rixon
24 februari - 9 april 2007
Annica Karlsson Rixon debuterade på den svenska och internationella konstscenen i början av 1990-talet. Samtidigt trädde fler kvinnliga konstnärer fram och flera hade just fotografin som utgångspunkt.
Annica Karlsson Rixon bottnar i en fotodokumentär tradition men hon började tidigt, redan under utbildningen, att ifrågasätta den. Hon tyckte att det var problematiskt att representera andra. I hennes strävan efter att bygga in motstridigheter och komplexitet i bilden inledde hon sin konstnärsbana med iscensatta fotografier.
Hennes fotografiska serie Porträtt i nordiskt ljus” har t ex konsthistoriska referenser, från sekelskiftesmåleri, som utgångspunkt men med målet att skapa nya berättelser, ny konsthistoria och också att ta plats i historien. Hon uppehåller sig vid fotografin som medium, till dess möjlighet att representera och berätta, och till identitet. Det är kanske framförallt genusfrågor och könsidentitet som man förknippar hennes arbeten med.
En stor del av de arbeten som presenteras här refererar till konstnärsrollen och till konstvärlden, myter och verklighet, nätverk och allianser och till hennes egna vänner och kollegor ur den egna generationen som på ett eller annat sätt har positionerat sig i konstvärlden.
Porträtt i nordisk ljus
1997 – 98
En serie fotografiska och iscensatta porträtt av vänner och kollegor som vistades i Los Angeles samtidigt med Annica Karlsson Rixon under andra hälften av 90-talet. Porträtten parafraserar verk från det tidiga sekelskiftesmåleriet och föreställer i de flesta fall par.
"Jag använde mig av de nordiska konstnärsporträtten som referenser för att de på många sätt beskrev en liknande situation som jag själv befann mig i, en skandinavisk konstnärskoloni, nu i Los Angeles på 1990-talet. Målarna hade dessutom använt sig av fotografier som förlagor. Jag gjorde tvärtom, använde målningarna som förlagor till fotografier. De fotografiska verken fungerar på två plan. För det första en dokumentation av en samtida gemenskap mellan konstnärsvänner. Syftet var att skriva in oss i historien. Å andra sidan spelar verken på myten om den resande konstnären, en säljande bild av ett fritt konstnärsliv. Känslan av det nordiska ljuset förstärker detta."
Referenserna till Skagenmålarna är uppenbar. Kompositionen i Richard Berghs målning av författaren Per Hallström och hans hustru Helga (1904) går igen i Annica Karlsson Rixons dubbelporträtt av Annika von Hausswolff och Johan Zetterqvist. Hennes dubbelporträtt Vintermorgon vid Santa Monica Beach parafraserar på P S Kröyers Sommarafton på Skagen (1893) och Nordisk sommarkväll (1899-1900) av Richard Bergh känns igen i Tidig sommarkväll i Los Angeles. Hon jämför sin egen samtid med konstnärslivet ett sekel tidigare, samtidigt som hon placerar in sina verk i konsthistorieskrivningen.
Truckers and others
1994-1999
Vi visar c:a 1100 fotografier ur serierna Truckers, Landscapes och Hands and Monochromes. Samtliga fotografier är tagna i Kalifornien mellan åren 1994 och 1999. Hon har fotograferat lastbilschaufförer i samma ögonblick som hon kör om dem längs Highway 5, mellan San Fransisco och Los Angeles. Deras gester och reaktioner på kvinnan i den omkörande bilen dokumenteras genom de händerna – gesterna – är förarnas respons på att bli fotograferade. Bilderna lyfter fram ”ett aktivt psykologiskt laddat och lustfyllt moment då en kvinna är jämbördig med eller på väg att passera en man. (Hans Hedberg SvD).
Händerna, monokromerna och landskapen är uppförstorade detaljer,. De monokroma bilderna är lastbilarnas plåt och det som reflekteras i den, både i fotograferingsögonblicket och i utställningsrummet. Tillsammans utgör serierna en hel installation.
Annika vid havet
1999-2002
Fotografiska porträtt av sju ”Annikor”. Under 1990-talet framträdde en rad svenska konstnärer på den internationella konstscenen. Många av dem är kvinnor och slående många bär förnamnet Annika. Verken följer på Annica Karlsson Rixons konsekventa utforskande av nätverk och kollegialitet. Även här arbetar hon med sina vänner och kollegor i en serie arrangerade bilder. Urvalet är baserat på förnamn. Alla heter Annika och alla hör till samma generation. De utgör ett nätverk i mikroformat.
I detta projekt använde Annica Karlsson Rixon återigen det nordiska sekelskiftesmåleriet som referens. Denna gång höll hon sig till ett enda verk – P S Kröyers Sommarkväll vid Skagen. Motivet är en kvinna, konstnärens hustru Marie som själv var konstnär. Hon vänder ryggen mot betraktaren, ansiktet i profil i en vän gest. I de sju porträtten är personerna istället fotograferade framifrån med blicken riktad mot kameran. Samma pose upprepas i varje bild, men med olika konstaktörer och vid olika hav.
Det kan nästan liknas vid parafraser, inte för att bekräfta en tradition utan för att skapa en ny berättelse med jämförande referenser till en tidigare historia. Frågor om historieskrivande och berättande, hur man skriver in sig själv i historien och vilken betydelse det får. Hur nätverk bildas, vem man allierar sig med, vem man söker inspiration av och varför. Annika vid havet är inte porträtt av psykologisk natur utan mer av tidsdokument som t ex sitter i kläder, poser och hur arbetet är utfört.
De avbildade personerna (och haven) är Annika Lundgren vid Stilla Havet, Annika Eriksson vid Öresund, Annika von Hausswolff vid Atlanten, Annika Larsson vid Östersjön, Annika Ström vid Ålands hav, Annika Öhrner vid Skagerack/Kattegatt och Annica Karlsson Rixon vid Arktiska havet.
Private Premises
2003 – (pågående)
Här fortsätter Annica Karlsson Rixon att porträttera sina vänner och kollegor men i den privata sfären kring hemmet, atlején och familjen. Bilderna är mer dokumentära till sin karaktär och den avbildade har i viss utsträckning kunnat påverka hur man vill bil representerad.
I denna serie finns inga specifika konsthistoriska referenser till måleri. Däremot så återkommer det estetiska tilltaget och användandet av ljus. Platserna är Hove, Stockholm och Berlin, en stad där många skandinaviska konstnärer bosatt sig. Flera av konstnärerna har barn, någon är ensamstående, många av dem har förekommit i mina tidigare projekt. Fotografierna är tagna utifrån de omständigheter som är relevanta i konstnärernas liv från deras hemmiljö eller ateljé (som ofta är i hemmet). Å andra sidan handlar det om människor som själva producerar bilder och en stor medvetenhet om hur man vill bli representerad råder. Hemmen har inte sällan ställts i ordning inför fotograferingen, specifika objekt man vill bli förknippad med har tagits fram. Projektet har alltså inte karaktären av avslöjande, utan snarare en bild av självrepresentation.
Resonance
2005-2006
i samarbete med Anna Viola Hallberg
Installationen Resonance är en samtidsdokumentation som bygger på filmade porträtt, stillbilder och samtal med 10 personer som arbetar inom konstvärlden. De svarar på frågor om bland annat historieskrivning, nätverk, makt, miljöer och de berättar om sina arbeten. Annica Karlsson Rixon samtalar med konstnärer och curatorer som på olika sätt har lyckats positionera sig i konstvärlden. Med frågor om bakgrund, vägval och strategier närmar hon sig gränslandet mellan det personliga och det professionella.
Resultatet blir ett ljud- och bildcollage med röster och bilder som flyter in i varandra. Hur man placerar sig själv i historien och vilken betydelse det får. Hur nätverk bildas och vem man lierar sig med.
Till verket hör även dokumentationsbilder.
De medverkande är Annika Lundgren, Annika von Hausswolff, Maria Lind, Annika Larsson, Ann-Sofie Sidén, Annika Eriksson, Gitte Villesen, Tone Olaf Nielsen, Annika Öhrner och Annika Ström, den svenska och den danska konstvärlden.