Sammanfattning
Sten Eklund och Kullahusets hemlighet
21 april - 9 september 2007
Uppsalakonstnären Sten Eklunds (f 1942) hemlighetsfulla och mångbottnade konstnärskap presenteras i sin helhet på Uppsala konstmuseum denna sommar. En bildvärld där tekniska konstruktioner och förtätade relationsdramer leder oss in i ett oväntat formspråk. Utställningen som visas i två av salarna på Uppsala konstmuseum sammanfattar ett betydelsefullt konstnärskap. Frågeställningarna är aktuella och angelägna i dagsläget, oberoende av rötterna i 1970-talets Sverige.
Kullahusets hemlighet
En banbrytande ”bild-roman” som fått stor uppmärksamhet och erhållit ikonstatus är Kullahusets hemlighet, som består av 52 små handkolorerade etsningar, utförda på 1970-talet. Kullahusets hemlighet är berättelsen om vetenskapsmannen J M G Paléen, som under en forskningsresa i Sverige år 1849 råkade stöta på ett märkligt samhälle, omgärdat av ett magnetfält och fyllt av egendomliga aktiviteter och apparater: växtodlingar, gruvdrift, solfångare, reningsverk och kommunikationscentraler - men övergivet av människor. Med torr, saklig exakthet dokumenterade Paléen allt han såg, han ritade av föremålen, samlade preparat, ställde upp tabeller över temperaturen och dess växlingar, noterade förekomsten av växter och mineraler, byggde modeller av de viktigaste objekten och upprättade kartor över det samhälle han stod inför.
Trots återkommande försök, hittade han aldrig tillbaka till området. Under resten av sitt liv analyserade Paléen sina nedteckningar och försökte övertyga en omvärld vad han varit med om. Han blev en ensam människa. Paléen och anteckningarna från Kullahusområdet är en fantasiprodukt, påhittade av Sten Eklund. Ytterst handlar det om att komma underfund om verkligheten. ”Vem är då denne professor J M G Paléen och vilken är Kullahusets hemlighet?”
Kullahusets hemlighet från tidigt 1970-tal är en ”utställning i utställningen” och kan avläsas som en spännande äventyrsroman eller som en forskargärning i Linnés anda.
Sten Eklunds konst
Eklunds konst är självständig, idébaserad och analyserande, han för en diskussion kring filosofiska, moraliska och allmänmänskliga problemställningar. I en tidig fas målade han krockade fordon och detaljerade studier av bilfronter, s k ”grillar”. Glasmåleriet, huvudsakligen från slutet av 1960-talet, återger bilder av utopiska miljöer som förmedlar en overklig science-fictionstämning, Nu har uttrycket blivit stramare. I sökandet efter förbindelser rör sig färjor, terminaler och plattformar i en kliniskt ren miljö, fri från sinnesintryck, farkosterna står som symboler för kommunikation och utanförskap. ”Bilderna handlar också om vår otrygghet i tillvaron. Med abstrakta tankemodeller beskrivs vårt främlingskap och vår strävan efter kontakt med varandra”, skriver Christian Chambert i utställningskatalogen.
Uppdaterad den 11 maj, 2012