Konstvideo och animationer
4 februari – 26 mars 2006
Vi kan idag se exempel på hur många samtidskonstnärer närmar sig och tillämpar tekniker som tidigare fallit utanför ramen för det vi traditionellt betraktat som konst. Datagenererad konst, virtuella världar och nätbaserade konstprojekt är något som vi allt oftare möter på konsthallar, museer och gallerier.
I och med att det nya årets utställningsperioder inleds riktar Uppsala konstmuseum fokus på konstnärskap som rör sig utanför, eller runt omkring, de traditionella teknikerna, och som i stället funnit basen för sitt skapande inom nya medier.
Först ut på Uppsala konstmuseum är J Tobias Anderson och Cecilia Lundqvist, två konstnärer som båda arbetar med animerad film. Även om deras filmer på ytan kan tyckas ha mycket gemensamt, så är det två unika och mångbottnade världar som möter oss som betraktare.
J Tobias Anderson
Han utgår i sina arbeten oftast från amerikanska spelfilmer från 1950- och 1960-talet. Genom att kopiera scener och sekvenser för att sedan bryta ned- och sätta ihop dem igen skapar han nya sammanhang där filmen ifråga kommer i en annan dager.
Bland annat har Anderson, i en serie om tre filmer, utgått från klassiska thriller- och actionfilmer. Miljöerna är tecknade med minutiös detaljrikedom, men alla personer och rörliga objekt är i hans versioner utelämnade. På samma sätt har ljudspåret redigerats så att det inte förekommer några dialoger. Genom att på detta sätt dekonstruera spelfilmen på detta sätt fäster han vår uppmärksamhet på filmiska detaljer som tempo och kameraåkningar. Vi har vant oss vid att följa handlingen i en film genom att den drivs framåt av dialogen och karaktären, men i Andersons versioner måste vi själva aktivt leta efter en mening och ett sammanhang. Allt som oftast leder detta till att vi finner nya tolkningar och ingångar till det som utspelar sig framför oss.
J Tobias Andersons konstnärskap kan liknas vid samplad musik eller då en discjockey gör en remix av en annan artists sång för att av det ursprungliga materialet skapa någonting helt nytt. Detta blir inte minst intressant när Anderson väljer att, på sitt säregna sätt, tackla samhällsfrågor och mänskliga relationer.
Cecilia Lundqvist
I hennes arbeten kan man följa hur hon ofta placerar gulliga illustrationer, som närmast kan liknas vid klassiska klippdockor, i våldsamma och surrealistiska situationer. Mycket av materialet hämtas från hennes närmaste omgivning, men hennes verk undersöker allmängiltiga ämnen som maktstrukturer inom samhället och genusfrågor.
I verket Emblem ser vi en kvinna, klädd i baddräkt, som framför en serie av gymnastiska övningar medan hon observeras av en kostymklädd man. På kvinnan framträder så småningom mer eller mindre synliga blåmärken eller sår, men vi får aldrig ta del av något fysiskt våld. Filmen ger oss en föraning om våld i hemmet, och frågan som kastas mot oss som betraktare är att tolka huruvida dessa sår är självförhållande eller inte. För att knyta an till vad Lundqvist själv säger om verket; så ser vi det vi vill se. Emblem fungerar som en visualisering av en pågående maktkamp i samhället, i det här fallet mellan just män och kvinnor.