Mother + Father
Soliloquy Trilogy
22 april - 4 juni 2006
Hollywoods stjärnor i nytt ljus
Candice Breitz uttrycksmedel är framförallt fotografi och videoinstallationer. Den forskande attityd som Breitz intar i sina arbeten följer två huvudspår:
Det ena handlar om att bearbeta och återskapa material som hon hittar i Hollywoodfilmer. I den sortens verk finns det alltid en mycket kritisk hållning och ofta en skarp attack mot dem som sköter och kontrollerar publiceringsrätten av rörlig media. I den här typen av verk väjer hon inte för att använda sig av ”obehagliga metoder” för att nå in till pudelns kärna: att obarmhärtigt klippa och foga samman bitar som egentligen inte är avsedda för varandra, men som i sitt nya sammanhang avslöjar och synliggör de metoder som filmindustrin använder. Candice Breitz är mycket intresserad av den effekt som kommersiell film och TV har på den samtida människans beteendeutveckling. Mother + Father (2005) tillhör den här kategorin av arbeten. Soliloquy Triology tillhör samma andas barn och fångar upp frågor kring den stjärnstatus som filmskådespelare kan få i - inte genom vad de säger eller hur de använder det talade språket - men i förhållande till hur de utvecklar sin skådespelande karisma. Poängen med att presentera båda verken i en och samma utställning gör det möjligt för betraktaren att se hur Candice Breitz under de senaste fem åren har utvecklat sitt konstnärliga språk i frågor som berör Hollywoodmediering.
Det andra spåret är att arbeta med fans till kända popstjärnor. Beundrarskarorna befinner sig själva bortom rampljuset men är öppna kanaler för de marknadsmässiga influenser som medieringen innebär. Candice Breitz har i en intervju sagt: ”Jag ser inte dessa människor som några offer men ändå är det helt klart att de är utsatta för väldigt starka krafter som kan forma deras fantasier och influera deras personliga utveckling”. Hon säger vidare att hon: ”är intresserad av den biografiska dimensionen av popmusik, på så vis att det kan fungera som ett ljudspår till en människas livserfarenheter. En popsång kan trigga personliga minnen, få dig att komma ihåg första gången ditt hjärta krossades, eller var du befann dig när du sist hörde sången ifråga”. Porträtten av fansen är en spegling av ytan - som i Andy Warhols seriegrafiska verk av kända ansikten - mer än något sorts sätt att fiska upp psykologiska essenser ur de avporträtterade personerna.
Candice Breitz refererar ofta till Andy Warhol. Flera av hans verk och uttalanden förespådde fenomen som är högst relevanta för vår tid. Det blir tydligt när man ser populära TV-serier som t.ex Idol och Big Brother. När Warhol talade om en framtid där var och en skulle få tillgång till 15 minuter av kändisskap ser vi idag tusentals och åter tusentals människor söka sig till tv-program med förnedrande utslagningsmetoder och domaromdömen med inslag av mobbing, för att få tillfällig access till kändisskapets glamouromspunna livsstil.
Språket betyder mycket
Ett underliggande spår i båda Candice Breitz’ arbetsmetoder är språkets betydelse i förhållande till hur omgivningen uppfattar och kodar av dig som individ eller som grupptillhörighet. Hennes egna erfarenheter av språkliga barriärer i det postkoloniala Sydafrika är mycket betydelsefulla för hennes förståelse och intresse av de frågorna.
Soliloquy Triology (2000)
Verket är en sampling av tre kortfilmer klippta ur tre kända Hollywoodfilmer som presenteras i en följd efter varandra på en och samma filmduk. Candice Breitz har klippt bort allt annat än huvudrollsinnehavaren och allt vad denna/denne säger och skapat tre monologer. Summan av Sharon Stones samlade tal i Basic Instinct kan adderas ihop till endast drygt sju minuter. När Clint Eastwoods talade partier i Dirty Harry isoleras från resten av filmen, återstår knappt sju minuter. Jack Nicholson talar sammanlagt ca 14 minuter i Häxorna från Eastwick. Svarta bildrutor dyker upp när huvudrollinnehavarnas (Nicholson, Stone och Eastwood) röster hörs utan att de samtidigt syns på duken. Effekten av de enkla medel Breitz använder blir dramatisk. Stjärnorna utlämnas till sin egen ensamhet; deras frågor besvaras aldrig, deras uttalanden nås aldrig av någon kommentar. De pratar på för sig själva utan att någonsin bejakas, älskas eller kritiseras.
Titlarna och längderna i filmerna är:
Soliloquy (Clint), (1971 – 2000), 00:06:57:22
Soliloquy (Jack), (1987 – 2000), 00:14:06:25
Soliloquy (Sharon), (1992 – 2000), 00:07:11:03
Breitz obarmhärtiga klipp och klistra-teknik klär av Hollywoodstjärnorna inpå bara själen och visar upp dem i ett nytt sammanhang – av intighet. Genom sitt arbetssätt skapar hon en ny verklighet och får oss också att fundera på att ”verkligheter” kan skapas om och om igen av redan existerande material. Breitz erbjuder på så sätt ett alternativt sätt att se på Hollywoodfilmer, ett sätt som i grunden också innehåller subversiva frågor om demokrati, eftersom nästan vem som helst (åtminstone i västvärlden idag) kan skaffa sig verktygen för att bearbeta material på liknande vis och på så sätt ta sig rätten att uttrycka sin egen mening om sakernas tillstånd.
Mother + Father
I verket Mother + Father (2005) har Candice Breitz valt att borra sig i in i bilden av moders- respektive fadersrollen som den presenteras i några kända amerikanska Hollywoodfilmer. Breitz anser att det är hennes absoluta rätt att använda de kommersiella filmerna som sitt arbetsmaterial. Hon tar ett rejält avstamp i denna omtvistade moraletiska fråga varje gång hon kastar sig in i ett nytt arbete. Hon menar att vi, konstnärer och andra, måste få använda det material som utgörs av den kommersiella kulturspridningen för att vi ska kunna bearbeta och förstå de starka krafter vi utsätts för när det gäller kulturell påverkan.
I videoinstallationen Becoming (2003) som bland annat visades i Moderna Museet, Stockholm, 2003-04, använde hon för första gången sitt eget ansikte i en videoinstallation för att påvisa hur påverkningarna har med oss alla att göra. Det är ingenting som några få utsätts för utan kryper in i var människas medvetande som en listig trojansk häst i miniformat. Att använda sitt eget ansikte och visa hur kulturkrafterna också påverkar konstnären själv blev ett kraftfullt förslag från Breitz att visa djupet av infiltrationen. Det är lätt för nästan var kvinna att identifiera sig med den mimik, de gester och de ordval som skådespelarna använder i de filmer som Breitz utsett för sitt ändamål och hennes eget ansiktes förändringar när hon härmar rollerna visar också tydligt hur lätt vi har för att efterlikna de ideal vi vill uppnå – om vi bara varje dag övar oss lite framför spegeln.
Rummet har stor betydelse
En viktig aspekt i Mother + Father är utställningsarkitekturen. Breitz väljer att presentera installationen så att sex stycken wide screens står i en svagt formad båge, vilket gör att varje skärm tycks kommunicera med de andra fem. Intrycket är både imponerande och välkomnande eftersom betraktaren innesluts i en arkitektonisk omfamning och genast dras in i det drama som utspelas på skärmarna. Hela videoverket består av två separata rum bestående av sex skärmar var; det ena rummet är helgat åt Modern, det andra åt Fadern.
Utställningsarkitekturen anspelar på klassiska former både från Grekland och Rom, Vi träder in på en arena, en ”amfiteater” där de klassiska rollerna har bytts ut mot samtida iscensättningar av moders- respektive fadersrollen. Men istället för att befinna oss på åskådarplats har vi - ovetande - intagit scenen. Publiken utgörs av skådespelarna men de är så självupptagna och koncentrerade på sina egna problem med att vara goda föräldrar, så att de inte orkar rikta uppmärksamheten mot ännu ett människobarn. Den betraktare man egentligen kom in som, lämnas därför snabbt åt sitt eget öde igen och dras omedelbart in i en svärm av röster och vilda gester hos de dramatiska karaktärskådespelare man ser framför sig.
Modernt drama
Med sin klipp-och-klistra-teknik skapar Candice Breitz ett modernt drama där hon utser sig själv till regissör. Med en dockmakares eleganta finger- och handrörelser skapar hon en dockteaterscen för den manliga respektive den kvinnliga sfären där hon själv är mästaren som rycker i trådarna. Ibland drar hon så ofta i samma lina att upprepningen blir till dråpligheter som övergår i komik. Man skrattar till och nickar igenkännande i ännu en ny explosion av känslouttryck som de olika fäderna och mödrarna ger utlopp för. Mödrarna är helt hysteriska och har på alla sätt och vis svårt att hålla sig i skinnet. Fäderna däremot är mestadels coola och uttrycker sig oftast välartikulerat såvida de inte likt en av papporna har förfallit in i alkoholismens bojor och gett sig hän åt självömkande egoism. De oroar sig speciellt mycket över sina döttrars val av blivande make, känner sig svikna och förbisedda. Rollfördelningarna är med andra ord väl utmejslade och hjälper oss alla att knyta åt rollmönstren i våra könsspecifika stödkorsetter ytterligare ett snäpp. Candice Breitz arbeten med sin genomskådande vidsynthet hjälper oss däremot att lätta på trycket en smula.
Candice Breitz är född i Johannesburg 1972. Hon bor och arbetar i Berlin.
Catrin Lundqvist