20 september - 16 november 2003
Stadens offentliga rum
Staden vi lever i är hus, gator och torg, människor och händelser. Det offentliga rummet är en ständigt växlande scen för vardagens dramatik, entréer och sortier, möten och avsked, byten av varor och tjänster. Vårt gemensamma publika rum, som vi vistas i och färdas genom, ett nätverk av träffpunkter och spelplatser, genvägar och korsningar, där vi avläser tidsandan, tillvarons puls och livets rytm.
Stadsbilden befinner sig i ständig förändring och utveckling, förnyelse och tillväxt, präglas av nya arkitektoniska idéer, tekniker och material. Det kan ske gradvis över lång tid eller med plötsliga språng eller skred, som vid forna tiders stadsbränder eller under rivningsraseriet på 1960-70-talet när hela kvarter och stadsdelar i den centrala stadskärnan bytte skepnad och många tappade orientering och sammanhang.
Tid och rum
Vi lever i en tid som tycks gå allt fortare. Vi rör oss snabbare och vidare, minnet blir kortare och medvetandet alltmer fragmentiserat i ett stadigt tilltagande brus som pockar på uppmärksamhet. Vi överraskas ständigt av hur fort vi glömmer hur det var. De historiska byggnaderna och klassiska miljöerna tjänar som landmärken, men de vardagliga hus och kvarter som förändrats eller försvunnit ramlar raskt ur vårt minne. Därav behovet att då och då stanna upp och kasta en blick över axeln och påminna sig det som var och fanns här alldeles nyss.
Staden bär sitt förflutna i sig. För den som lär sig läsa staden berättar stadsbilden - hus, gator och torg - om det samhälle som format den. Den är resultatet av tankar, avsikter och beslut av människor som levde före oss. Vi påminns ständigt om att vi är gäster också i vår hemstad: den fanns när vi kom och kommer att stå kvar när vi lämnar den. Vi är led i en historia. Staden är en ständigt pågående process, aldrig avslutad.
Staden som konstnärligt motiv
Liksom städerna förändrats har de konstnärliga konventionerna växlat efter behov, tycke och smak. Avbildandet av städer blomstrade från mitten av 1600-talet till slutet av 1800-talet. Särskilt populära var stadsbilder i Holland och Italien. Vermeers berömda Utsikt över Delft visar staden en rofylld sommarmorgon i början av 1660-talet. Tittar man noggrant finns där en klocka på en trappstegsgavel som visar på strax efter 7. Det var en målning som förhäxade Marcel Proust och som James Joyce hade i reproduktion på sin vägg, han som i Ulysses ville ge en så fullständig och exakt bild av Dublin att om staden utplånades skulle den i detalj kunna rekonstrueras utifrån hans bok. Canalettos torra exakta bilder av Venedig återgav noggrant såväl byggnader som stadsliv medan Guardi, verksam i samma stad, struntade i det precist topografiska och hängav sig åt nervösa atmosfärskildringar.
Uppsala avbildas
De äldsta avbildningarna av Uppsala finns i Rudbecks Atlantica och Dahlberghs Suecia Antiqua, som skulle hugfästa vad som var sevärt i den unga svenska stormakten. Silhuetten är med redan från början, domkyrkan med sina spiror och slottet på åsen syntes vida över slätten. Tre fjärdelar av 1600-talsstaden försvann i den stora stadsbranden 1702. Från det följande seklet finns Peringskiölds Monumenta och Akrels illustrationer till Bussers Uppsalaskildring från det som var Linnés och Celsius stad. Decennierna kring 1800 avbildade den idoge sekreteraren vid landskansliet Johan Gustaf Härstedt de små professors- och borgarhusen och gyttret av skjul och bodar, för att ett halvsekel senare avlösas som stadsskildrare av skräddarmästaren Eric Österlund. Alternativa bilder levererades av de långvariga akademiritmästarna Olof Eric Roselius och Johan Way.
På resande fot
På 1840-talet började kringresande daguerrotypister och senare ambulerande fotografer dokumentera landet. Tacksamma motiv var just gator, torg och hus, eftersom exponeringarna krävde tid. Stockholmsfabrikören och fotopionjären J W Bergström tog de första bilderna av Uppsala, den ena visar domkyrkomiljön från söder, den andra en vy från öster. 1859 fick staden sin förste bofaste fotograf i den tyske f.d. litografen Henry Osti, som under drygt fyra decennier förevigade Uppsala och konterfejade människorna. Förläggaren Per Hanselli gav på 1860-talet ut en serie topografiska stadsbilder i visitkortsformat, en föregångare till vår tids vykort. Emma Schenson dokumenterade ingående den Zettervallska restaureringen av domkyrkan åren kring 1890. Alfred Dahlgren tog strax efter sekelskiftet på stadsfullmäktiges uppdrag flera hundra bilder av Uppsalas gathörn, en ovärderlig bildskatt som ständigt reproduceras.
Om den konst som räknas idag handlar om annat än topografiska avbildningar så var staden och slätten stora och populära motiv kring förra sekelskiftet. De tidigt bortgångna Werner Sundblad, Tore Wahlström och Manne Ihran liksom de mera långlivade Gusten Widerbäck, Olof Thunman, John Österlund och Mathilde Wigert-Österlund skapade en lokal och provinsiell guldålder i konsten, till vars eftertrupp kan räknas Jonas Lindkvist, Ellis Wallin och Ernst Nilsson, vilka alla manar fram bilden av ett numera i långa stycken svunnet Uppsala.
En bild innebär alltid en avgränsning, ett val, en tillspetsning av verkligheten, vilket i bästa fall får oss att se tydligare och kanske upptäcka något nytt, eller i varje fall att reagera och reflektera. Inför dessa bilder kan man fundera över mer svårgripbara entiteter som stadens själ och platsens ande, Uppsalas egenart, karaktär och identitet, också något som förändras över tiden.
Staden-hur vill vi ha den?
En utställning som denna aktualiserar frågor som vad vi gör med staden, hur vi kan främja hemkänsla och ansvar. En breddad kunskap om staden och dess historia befordrar engagemanget i den egna miljön. Att öka begripligheten och förståelsen för den moderna staden, som ofta präglas av gestaltlöshet och oöverskådlighet, stärker känslan av delaktighet och tillhörighet.
Lars Lambert