21 januari - 2 april 2006
Kroppar… kroppar, överallt dessa kroppar! Långa, fylliga, åldrande, eller unga, utmanande - alla individuella och olika. Studiet av människokroppens växlande uttryck väcker alltid vår nyfikenhet och förundran och i bildkonsten är kroppen ett centralt, återkommande tema. Många gånger är det ofrånkomligt att leva sig in i denna bildvärld, vi har ju alla vår egen kropp att relatera till.
Varför har då studiet av människokroppen fascinerat oss i alla tider? Under de senaste femhundra åren har vi enträget sökt kunskap om och skapat bilder av människokroppen. Den klassiska, antika manskroppen stod som förebild för den ideala framställningen inom såväl konst som vetenskap. Läkare och konstnärer arbetade sida vid sida, läkaren och vetenskapsmannen undersökte kroppens inre, - blodbanor och organ - han skar och dissekerade. Skalet - kroppens yttre, med ben och muskulatur, fascinerade konstnären som tecknade och avbildade - och disciplinerna lärde av varandra.
Redan Leonardo da Vinci (1452-1519) eftersträvade att uppnå föreställningen om den ideala och matematiskt beräknade kroppen, vars samtliga mått kunde innefattas i en kvadrat och i en cirkel. De proportioner och mått, som kroppens olika delar hade i förhållande till varandra, var därmed den grundförutsättning, som uttryckte harmoni och balans. Dessa ideala mått återkom såväl i naturen som i arkitekturen och var en förutsättning för allt annat skapande.
Konstskolornas elever kunde bäst studera människokroppens uppbyggnad och rörelser på en muskulös och välbyggd manlig kropp. På 1400-talet hävdade Cennino Cennini i Traktat om målarkonsten, att den kvinnliga kroppen "har intet perfekt mått". Den kvinnliga kroppen ansågs företräda det passiva, sexualiserade, det jordnära, medan den manliga stod för energi, kreativitet och rationalitet. Mannens kropp representerade m a o skapelsens skönhet, kvinnokroppen fanns enbart till för att behaga mannen. Bilder av den nakna kvinnokroppen präglas ofta av en manlig blick, den manliga modellen avbildas som den perfekta kroppen med matematiskt exakta proportioner. Dessa föreställningar levde kvar ända in på 1800-talet.
Den första kvinnliga modellen på Konstakademien i Stockholm anställdes år 1839, tidigare hade man enbart anlitat män. Det var också till en början bara män som togs in till konstnärsutbildningarna, kvinnor fick tillträde först mot slutet av 1800-talet. Nu blev också de kvinnliga modellerna allt vanligare.
Traditionen att teckna efter levande modell lever fortfarande kvar och ingår som ett led i undervisningen vid våra konstskolor. Ännu så sent som på 1950-talet studerade man kroppens anatomi och tecknade av såväl kranier som skelettdelar.
Utställningen Corpus – kroppen som objekt speglade människokroppen ur vår synvinkel, betraktarens. Med utgångspunkt i den antika gudavärldens gipsfigurer och i renässansens anatomiplanscher med s k muskelmannekänger, förflyttar vi oss raskt över till 1800- och 1900-talets aktstycken. De levande modellerna stod i konst-skolornas ritsalar och privata ateljéer och framställdes i olika stilar och ideologier över åren, oftast avklädda men, när tiden så förespråkade, klädda, för att dölja den nakna huden. Ju närmare vår egen tid vi kommer, desto tydligare ter sig även kritiken mot den ideala föreställningen om människokroppen. Mot det perfekta skalet ställs nu den levande, ofullkomliga människan med brister och skavanker.
De senaste decennierna har i hög utsträckning präglats av en kroppsfixering. Vältränade kroppar byggs upp i gymlokaler, de formas av plastikoperationer, fettsugning och bantningspiller. Kropparna stöps till en fulländad form, i enlighet med de ideal som skapats av marknadskrafterna.
Den samtida konsten ger oss en fördjupad bild av människokroppen och speglar en levande, otillräcklig människa av kött och blod, hotad, utsatt och utlämnad – så vardaglig och så mänsklig.
Utställningen Corpus - kroppen som objekt presenterade verk ur Uppsala kommuns samlingar, Uppsala universitets konstsamlingar och Medicinhistoriska museet i Uppsala.